Sundsvalls Tidning har den senaste veckan publicerat en artikelserie om min hemby Ljungaverk som av mej som (antagligen både partisk och miljöskadad) bybo kan tyckas vara lite tunn. 🙂
Men trots detta tycker jag nog man kan plöja igenom den, är ju själv född och uppvuxen här, jobbade även innanför grindarna på Dyno Nitrogen (Senare Dyno Nobel) mellan 1989 och 2000 så det är ju klart intressant att se hur och vad någon utomstående kan tänkas hitta för röd tråd om byn och dess historia.
(Bilden är en hotlink från ST)
”Det här är artikelserien om den svenska kemiindustrins vagga, Ljungaverk. För 25 år sedan påstods orten vara dödsdömd. Sundsvalls Tidning har träffat de som lever där i dag, i något annat än en döende avfolkningsbygd.”
1.
”Kapitel ett: Välkommen till dödsdömda Ljungaverk.”
”Det första som slår en är tystnaden, förutom det svaga ljudet av timmerbilar som susar förbi på E14. En tystnad som antagligen inte var samma under industrins glansdagar, innan Ljungaverk blev dömt av medierna att försvinna.
I den här reportageserien möter vi något annat än en döende avfolkningsbygd.”
2.
”Kapitel två: Det dödsdömda familjelivet.”
”Som i många andra industriorter började människor flytta från Ljungaverk när jobben försvann. Men än finns det liv på orten.
Vi har träffat tonåringar som växer upp i Ljungaverk i dag, föräldrar som uppfostrar sina barn på orten och Jenny Sellén, som flyttade dit med man och barn.”
3.
”Kapitel tre: De dödsdömda eldsjälarna.”
”De drivande krafterna i Ljungaverk är inte längre fabriker eller politik. Bygdens eldsjälar och föreningar biter sig kvar, även när framtiden ser oklar ut.
– Jag tycker att det är kul att hitta på saker med ungdomarna, och vill fortsätta så länge jag kan. Men skulle något stort dyka upp så jag måste sluta vet jag inte vem som skulle kunna ta över, säger Dennis Johansson som driver Ljungaverks ungdomsgård.”
4.
”Kapitel fyra: De dödsdömda företagen.”
”Tomas Eriksson växte upp i Ljungaverk. Han spelar fotboll i Fränsta, och driver företag i en lokal på det gamla industriområdet.
För resten av världen är han känd som Håkki, glesbygdsambassadören som gjort företag av att prata om sin hemort.”
5.
”Kapitel fem: De dödsdömda turisterna.”
”Utanför Ljungakiosken möter vi tre tjejer som pratar på engelska. De visar sig vara turister.
– Min mormor kommer härifrån ursprungligen, men jag bor i England. Mina vänner följde med mig hit över sommaren, säger Kaitlin Asping.”
6.
”Kapitel sex: Den dödsdömda industrin.”
”Den 24 september 1912 invigdes Ljunga Verk, den svenska industrikemins vagga.
I dag, 25 år efter att smältugnarna slocknade för gott, förvaltar Sven Helmersson det gamla industriområdet.
– Min farsa var en riktig historiebuff, och jag tyckte mest att det var gammal skit. Nu står jag här med allt det här i mina händer, och mina barn tycker jag är tokig, säger Sven.”
7.
”Kapitel sju: Den dödsdömda politiken.”
”Sommaren 1990 var Mona Sahlin nybliven minister, och åkte som arbetsmarknadsminister tillsammans med dåvarande industriminister Rune Molin till Västernorrland, som hon ursprungligen kommer ifrån.
Flera fabriker hade tidigare låtit hundratals anställda gå, och Mona Sahlin tvekade inte att kalla besöket en krisresa.
– Jag minns resan då, jag tog detta besök på allvar, säger hon i dag.”
En av föräldrarna till artikelserien, Daniel Tausis:
”Jag mötte orten som vägrar ge upp.”
” Min far har alltid sagt att han inte vill att hans barn arbetar inom industrin. Ett jobb på en begravningsbyrå är tryggare, människor dör i alla konjunkturer brukar han säga.
Till artikelserien om Ljungaverk har vi intervjuat allt från politiker på riksnivå till familjer som lever i orten nu. Vad jag har sett är en ort som inte accepterar dödsdomen som TT gav dem.”
Avslutningsvis skulle jag väl råda artikelförfattarna att komma tillbaks igen om 25 år igen och göra en liknande artikelserie, för här är vi ett gäng tjurskallar som lever under den Jämtländska devisen ”Vi flytt in´t”.
