Etikettarkiv: Ljungaverk

Luciafika med nya Ljungaverkare..

Publicerat av

Jahapp, var ner på Folkets Hus i Ljungaverk ikväll och fick mej lite gott luciafika tillsammans med ett gäng nya Ljungaverkare ikväll.
Det var väl iofs lite dålig uppslutning jämfört med sist det vankades fika där, men klockan 18.00 på en måndagkväll är väl kanske inte det mest optimala tillfället att träffas och dryfta saker på lokal s.a.s. Hade själv fullt upp med att hinna dit i tid efter att ha kommit hem från jobbet, köat för medikamenter på apoteket, kört in ved och tänt en brasa.
Naturligtvis blev det lite bilder också.
Börjar så smått ramla in lite folk:

Jenny förklarar fikamötet öppnat 🙂 och berättar lite vad kvällen kommer innehålla:

Fikat hämtades vid den för mej nya stora fina bardisken som visst Jörgen Dahlin och någon fler snickrat till, snyggt jobb. 🙂

Snacka om rejäla lussebullar, och goda var dom också. 😛

Bakom bardisken fanns den här ”lussegubben” Åke som väl är loket som drog igång ”luciatåget” och gjorde detta möjligt om man ska uttrycka sej lite vitsigt.

Efter att vi fått i oss några skvättar kaffe och lite fikabröd så blev det musik och sång av Jenny och Åke, bl.a en lite vulgärare sak av Cornelis Wreeswijk (Ångbåtsblues) som jag dessutom lyckades filma. 🙂

Sen som den vänsterextremist/PK/godhetsapostel/etc,etc jag är så har jag bestämt mej för att göra en insats ”på riktigt” i 20 dagar verkar det som det blir, exakt vad får ni klura lite över en stund. 😉

Nya bekantskaper..

Publicerat av

Ja, nu har det varit lugnt på bloggen ett tag igen, får liksom inte fingrarna ur så att säga.
Men kan väl i alla fall berätta att i torsdags var jag på en lite annorlunda tillställning här i byn, en kaffekväll i syfte att dels vi bybor och dels våra inflyttade flyktingar skulle lära känna varandra lite.
Härligt initiativ av min granne tycker jag, det var liksom han som kom med förslaget och sedan gjorde något av det om jag förstått saken rätt.

Det hade delats ut information om ”träffen” till alla nyinflyttade och informerats via Facebook om detta, men om sanningen ska fram kände jag mej en smula skeptisk till hur stort intresset skulle bli. Men helt klart skulle jag ner även om det for ur huvudet på mej efter hemkomst från jobbet och en god middag.
Men tack vare mitt flitiga användande av internet och Facebook så blev jag påmind. 🙂

Hur som haver så pep jag iväg ner i god tid och blev lite fundersam över hur uppslutningen skulle bli, det var bara en 4-5 bilar på parkeringen en kvart innan det började kl. 18.00.
Nu var det ingen fara på taket, en del var lite sena och kring 18.20 så var vi nog närmare 70 personer inne i gamla matsalslokalen plus 8-10 lekande ungar utanför på uppfarten till huvudentrén.

Här har vi bl.a ryggtavlan på ÅFA’s nya VD Joakim Persson vilken också stod för fikat.

Flera nationaliteter men alla förstår att samsas och samlas över en kopp kaffe. 🙂

Något som slog mej var att de engelsktalande flyktingarna verkade alla tala bättre engelska än jag själv och många andra av oss välutbildade ”Svenskar”. 😉
Jag kom bl.a i samspråk med en man från Syrien som vandrat runt 90 mil till fots med sin familj för att lämna oroligheterna i Syrien bakom sej, och bland det första han frågar mej är om jag vet av något ledigt jobb han skulle kunna söka på.
Om jag förstod honom rätt så var han någon slags hårdvarutekniker gällande datorer och mobiltelefoner, så har du eller vet du någon som behöver en sådan kille kan du höra av dej till mej så kan jag förmedla vidare till honom. Och jo, det blev en del ”nördsnack” i ämnet PC-hårdvara ska jag väl erkänna. 🙂

Eftersom jag är ganska nyfiken av mej gällande både människor och det här med religioner och motsättningar mellan olika sådana så var jag ju tvungen att fråga om han var muslim när vi stod där och pratade på ett avslappnat sätt. Jodå, han var muslim, MEN hans fru var kristen vilket fick mej att hajja till lite. Nu var det väl iofs inte så märkvärdigt för deras del, men han nämnde att bland de lite mer extrema muslimerna var det inte så poppis med en sådan konstellation.

Jaja, nog om detta. Mannen och hans fru var iaf väldigt trevliga och såg ut att må bra och hade också en liten flicka som var ungefär hur gullig som helst.

Summa summarum är väl att ”mötet” var tämligen lyckat och jag tror de flesta pratade runt lite med de nya ljungaverksborna, en del liksom jag på knagglig skolengelska, eller via tolk till Arabiska eller nån variant av Ryska. Alla verkade iaf trivas och var mer avspända efter att det druckits lite kaffe tillsammans. Man får väl hoppas att det blir fler gånger, familjen jag pratade mest med har en öppen inbjudan att ramla in här hos mej när helst dom känner för det.
🙂

Och nej, som väntat lyste SDárna med sin frånvaro, jag antar att dom var nere i Syrien, Somalia eller Sudan för att ”hjälpa på plats”.
😉

Ryktet om Ljungaverks död är betydligt överdrivet..

Publicerat av

Sundsvalls Tidning har den senaste veckan publicerat en artikelserie om min hemby Ljungaverk som av mej som (antagligen både partisk och miljöskadad) bybo kan tyckas vara lite tunn. 🙂
Men trots detta tycker jag nog man kan plöja igenom den, är ju själv född och uppvuxen här, jobbade även innanför grindarna på Dyno Nitrogen (Senare Dyno Nobel) mellan 1989 och 2000 så det är ju klart intressant att se hur och vad någon utomstående kan tänkas hitta för röd tråd om byn och dess historia.


(Bilden är en hotlink från ST)

”Det här är artikelserien om den svenska kemiindustrins vagga, Ljungaverk. För 25 år sedan påstods orten vara dödsdömd. Sundsvalls Tidning har träffat de som lever där i dag, i något annat än en döende avfolkningsbygd.”

1.
”Kapitel ett: Välkommen till dödsdömda Ljungaverk.”
”Det första som slår en är tystnaden, förutom det svaga ljudet av timmerbilar som susar förbi på E14. En tystnad som antagligen inte var samma under industrins glansdagar, innan Ljungaverk blev dömt av medierna att försvinna.
I den här reportageserien möter vi något annat än en döende avfolkningsbygd.”

2.
”Kapitel två: Det dödsdömda familjelivet.”
”Som i många andra industriorter började människor flytta från Ljungaverk när jobben försvann. Men än finns det liv på orten.
Vi har träffat tonåringar som växer upp i Ljungaverk i dag, föräldrar som uppfostrar sina barn på orten och Jenny Sellén, som flyttade dit med man och barn.”

3.
”Kapitel tre: De dödsdömda eldsjälarna.”
”De drivande krafterna i Ljungaverk är inte längre fabriker eller politik. Bygdens eldsjälar och föreningar biter sig kvar, även när framtiden ser oklar ut.
– Jag tycker att det är kul att hitta på saker med ungdomarna, och vill fortsätta så länge jag kan. Men skulle något stort dyka upp så jag måste sluta vet jag inte vem som skulle kunna ta över, säger Dennis Johansson som driver Ljungaverks ungdomsgård.”

4.
”Kapitel fyra: De dödsdömda företagen.”
”Tomas Eriksson växte upp i Ljungaverk. Han spelar fotboll i Fränsta, och driver företag i en lokal på det gamla industriområdet.
För resten av världen är han känd som Håkki, glesbygdsambassadören som gjort företag av att prata om sin hemort.”

5.
”Kapitel fem: De dödsdömda turisterna.”
”Utanför Ljungakiosken möter vi tre tjejer som pratar på engelska. De visar sig vara turister.
– Min mormor kommer härifrån ursprungligen, men jag bor i England. Mina vänner följde med mig hit över sommaren, säger Kaitlin Asping.”

6.
”Kapitel sex: Den dödsdömda industrin.”
”Den 24 september 1912 invigdes Ljunga Verk, den svenska industrikemins vagga.
I dag, 25 år efter att smältugnarna slocknade för gott, förvaltar Sven Helmersson det gamla industriområdet.
– Min farsa var en riktig historiebuff, och jag tyckte mest att det var gammal skit. Nu står jag här med allt det här i mina händer, och mina barn tycker jag är tokig, säger Sven.”

7.
”Kapitel sju: Den dödsdömda politiken.”
”Sommaren 1990 var Mona Sahlin nybliven minister, och åkte som arbetsmarknadsminister tillsammans med dåvarande industriminister Rune Molin till Västernorrland, som hon ursprungligen kommer ifrån.
Flera fabriker hade tidigare låtit hundratals anställda gå, och Mona Sahlin tvekade inte att kalla besöket en krisresa.
– Jag minns resan då, jag tog detta besök på allvar, säger hon i dag.”

En av föräldrarna till artikelserien, Daniel Tausis:
”Jag mötte orten som vägrar ge upp.”
” Min far har alltid sagt att han inte vill att hans barn arbetar inom industrin. Ett jobb på en begravningsbyrå är tryggare, människor dör i alla konjunkturer brukar han säga.
Till artikelserien om Ljungaverk har vi intervjuat allt från politiker på riksnivå till familjer som lever i orten nu. Vad jag har sett är en ort som inte accepterar dödsdomen som TT gav dem.”

Avslutningsvis skulle jag väl råda artikelförfattarna att komma tillbaks igen om 25 år igen och göra en liknande artikelserie, för här är vi ett gäng tjurskallar som lever under den Jämtländska devisen ”Vi flytt in´t”.