Ryktet om Ljungaverks död är betydligt överdrivet..

Sundsvalls Tidning har den senaste veckan publicerat en artikelserie om min hemby Ljungaverk som av mej som (antagligen både partisk och miljöskadad) bybo kan tyckas vara lite tunn. 🙂
Men trots detta tycker jag nog man kan plöja igenom den, är ju själv född och uppvuxen här, jobbade även innanför grindarna på Dyno Nitrogen (Senare Dyno Nobel) mellan 1989 och 2000 så det är ju klart intressant att se hur och vad någon utomstående kan tänkas hitta för röd tråd om byn och dess historia.


(Bilden är en hotlink från ST)

Det här är artikelserien om den svenska kemiindustrins vagga, Ljungaverk. För 25 år sedan påstods orten vara dödsdömd. Sundsvalls Tidning har träffat de som lever där i dag, i något annat än en döende avfolkningsbygd.

1.
Kapitel ett: Välkommen till dödsdömda Ljungaverk.
Det första som slår en är tystnaden, förutom det svaga ljudet av timmerbilar som susar förbi på E14. En tystnad som antagligen inte var samma under industrins glansdagar, innan Ljungaverk blev dömt av medierna att försvinna.
I den här reportageserien möter vi något annat än en döende avfolkningsbygd.

2.
Kapitel två: Det dödsdömda familjelivet.
Som i många andra industriorter började människor flytta från Ljungaverk när jobben försvann. Men än finns det liv på orten.
Vi har träffat tonåringar som växer upp i Ljungaverk i dag, föräldrar som uppfostrar sina barn på orten och Jenny Sellén, som flyttade dit med man och barn.

3.
Kapitel tre: De dödsdömda eldsjälarna.
De drivande krafterna i Ljungaverk är inte längre fabriker eller politik. Bygdens eldsjälar och föreningar biter sig kvar, även när framtiden ser oklar ut.
– Jag tycker att det är kul att hitta på saker med ungdomarna, och vill fortsätta så länge jag kan. Men skulle något stort dyka upp så jag måste sluta vet jag inte vem som skulle kunna ta över, säger Dennis Johansson som driver Ljungaverks ungdomsgård.

4.
Kapitel fyra: De dödsdömda företagen.
Tomas Eriksson växte upp i Ljungaverk. Han spelar fotboll i Fränsta, och driver företag i en lokal på det gamla industriområdet.
För resten av världen är han känd som Håkki, glesbygdsambassadören som gjort företag av att prata om sin hemort.

5.
Kapitel fem: De dödsdömda turisterna.
Utanför Ljungakiosken möter vi tre tjejer som pratar på engelska. De visar sig vara turister.
– Min mormor kommer härifrån ursprungligen, men jag bor i England. Mina vänner följde med mig hit över sommaren, säger Kaitlin Asping.

6.
Kapitel sex: Den dödsdömda industrin.
Den 24 september 1912 invigdes Ljunga Verk, den svenska industrikemins vagga.
I dag, 25 år efter att smältugnarna slocknade för gott, förvaltar Sven Helmersson det gamla industriområdet.
– Min farsa var en riktig historiebuff, och jag tyckte mest att det var gammal skit. Nu står jag här med allt det här i mina händer, och mina barn tycker jag är tokig, säger Sven.

7.
Kapitel sju: Den dödsdömda politiken.
Sommaren 1990 var Mona Sahlin nybliven minister, och åkte som arbetsmarknadsminister tillsammans med dåvarande industriminister Rune Molin till Västernorrland, som hon ursprungligen kommer ifrån.
Flera fabriker hade tidigare låtit hundratals anställda gå, och Mona Sahlin tvekade inte att kalla besöket en krisresa.
– Jag minns resan då, jag tog detta besök på allvar, säger hon i dag.

En av föräldrarna till artikelserien, Daniel Tausis:
Jag mötte orten som vägrar ge upp.
Min far har alltid sagt att han inte vill att hans barn arbetar inom industrin. Ett jobb på en begravningsbyrå är tryggare, människor dör i alla konjunkturer brukar han säga.
Till artikelserien om Ljungaverk har vi intervjuat allt från politiker på riksnivå till familjer som lever i orten nu. Vad jag har sett är en ort som inte accepterar dödsdomen som TT gav dem.

Avslutningsvis skulle jag väl råda artikelförfattarna att komma tillbaks igen om 25 år igen och göra en liknande artikelserie, för här är vi ett gäng tjurskallar som lever under den Jämtländska devisen ”Vi flytt in´t”.

Litet kräftkalas i solskenet..

Fick nått tokryck och tyckte det skulle ätas kräftor till middag i fredags, så på torsdagen på väg hem från jobbet så svängde jag in på ICA i Ånge och inhandlade en förpackning Kinesiska kräftor från Pandalus Seafood, Kräftkungens special hette det. Av någon outgrundlig anledning hade man skickat med en ”tvål” av putsad aluminium. :-/ Tydligen skulle man använda den och tvätta händerna efteråt för att få bort lukten på fingrarna. Om det fungerade? Ingen aning, det verkade alldeles för korkat för att ens prova.

Kräftorna var ganska goda, aningen lite sälta men klart godkända. Som pricken över i’et så fanns det ett helt gäng stjärtar med i förpackningen, lättsamt och snabbätet. 😛

Fint väder = Äta ute, så sonen och jag bar ut det som behövdes.


Premiäråt i den för mej nya utemöbeln (Tack Åke och Görel) eftersom vädret varit kalas hela dagen.
Spartanskt dukat, men känns som det viktigaste fanns där. Kräftor, bröd, smör, mjuk-kräftost, Staropramen Prague och Tullamore Dew till snaps.
Ganska internationellt faktiskt, Kinesiska kräftor, franskbröd, Tjeckiskt öl, Irländsk Whiskey och om man ska tro på allt skit på Facebook så är väl mjölken som Bregott är gjort av från Österrike. Det gäller ju att hålla på de ”Svenska traditionerna”. 😉

Närbild på de små kommuniströda godbitarna. 😛

Snabba mellanlandningar på tallrikarna för att sedan hamna på baguetter och till slutdestinationen i Far och sons magar.

Inte helt fel, och nu ser vi fram emot surströmmingspremiären kommande torsdag (20 Augusti) när vi är bjudna till Mammsen.

Vad ska man säga?

Här har vi en riktig virtuell örfil riktad mot ”vänstermobben/vänsterfolket” om att hon anser ”högersympatiserare” 😉 vara ”bildat folk” som kan ”kritisera eller ha synpunkter på ett respektfullt sätt”.

Att prata ”bildat folk” och sedan skjuta sej själv i foten med ett ord som ”högersympatiserare” är väl mer än lovligt löjeväckande kan jag tycka. 🙂

Men om vi frånser detta klavertramp i Svenska språket och tittar på vad hennes anhängare använder för respektfullt språk och tillmälen mot t.ex sittande regering, här är ett axplock från EN tråd på Sverigedemokraten Christina Vallstens sida på Facebook idag kring 15.00-tiden:

Här är det alltså frågan om hennes egna anhängare och deras otroligt utvecklade vokabulär, och detta fanns alltså där nyssens och har legat uppe i närmare 1 dygn i skrivande stund.
Bildat folk?

Sen har jag märkt av ett visst mönster i damens retorik.

Trots att jag sedan länge är blockerad på hennes sida så tjuras hon på att nämna mej i allehanda sammanhang och varje gång också stoppa in mej i fack som vänstermobb, vänstergäng, vänsterpatrask och allehanda andra tillmälen vars gemensamma nämnare skulle vara att jag är kommunist.
För den läskunnige och någorlunda allmänbildade människan så står det nog ganska klart att jag inte förespråkat något enda parti i mina debatter på nätet, däremot så är jag stark motståndare till det rasistiska riksdagspartiet Sverigedemokraterna. Att jag helt klart är en nagel i ögat på SD-damen ifråga råder det nog ingen tvekan om enär hon helt utan anledning tycks känna sej tvungen att dra in mej i sina offerkoftor på facebook med vetskapen om att jag inte har möjlighet att replikera där.
Och NEJ Vallsten, jag har inget och har väl ej heller haft något större intresse av att bli avblockad på din Facebooksida, det fungerar så bra att kritisera din politiska gärning här i bloggen där du inte kommer åt att radera för dej obekväma inlägg. 😉

Vallsten och även andra har förstås möjligheten att kommentera detta och andra blogginlägg om intresse finnes.

Liten bonus, (gammal goding):
SD-politiker – 50 miljoner flyktingar till Sverige.

Det börjar med att Sverigedemokraternas toppolitiker i Sundsvall, Christina Vallsten uppdaterar sin offentliga gilla-sida på Facebook.

Hon går ut med att SD-granskarna på sajten, Inte Rasist Men (IRM) har ringt upp henne och ställt frågor kring ett uttalande hon gjort på Facebook. Uttalandet gjorde gällande att valfusk förhindrade Sverigedemokraterna från att nå 40 procent i riksdagsvalet. Orimligt? För mig, ja. För en konspiratorisk SD-politiker? Uppenbarligen inte.”