Jahaja, då har man gått en ~4km promenix igen, mildväder och en del solstrålar som kikade ner var det också.

Nu vet jag ju inte hur ni läsare känner det, men visst kan det kännas lite frustrerande när man går i vad man själv anser vara ”rask takt” och andas som en stressad blåsbälg och den som går bredvid andas ungefär som i tevesoffan en vardagkväll?
Än värre känns det när man skall försöka konversera och endast hinner få ur sej något tvåstavigt innan det ånyo är dags att dra i sej lite ny luft igen.. Lägg sen till att promenadsällskapet går och småhoppar görandes åkarbrasor för att hålla värmen när en annan håller på att drunkna i svett.. Jaaa, så har det varit senaste gångerna jag promenerat iaf.. Hahaha, 🙂 Antar att man har jäkligt dålig kondis när det blir på det sättet. Men men, gubben ska få upp flåset vad det lider..
Är lite fundersam bara hur lång tid det ska ta innan man kan andas ”normalt” under promenaden och konversera begripligt, låter ju smått som en telefonflåsare för nuvarande. 😉
Nåväl, gubben försöker ju iaf, det är ju ett ganska stort steg om jag får säga det själv, känns bra att någon lyckats sparka igång en när man börjat slappa till sej allt för mycket. Någon har inflytande kan man kanske säga, eller hur? 😉