Magister Christer….
Skämt åsido.
Ikväll har jag gjort något jag inte trodde jag skulle göra någon gång, nämligen hjälpt till och försökt lära någon något i ämnet svenska språket. 🙂
Vi har ju som kanske bekant fått ett gäng nya ”Ljungaverkare”, det är flyktingar som väl mestadelen är från Syrien och Azerbadjan om jag inte är helt fel ute. På initiativ av bl,a min granne Åke så har det ordnats så ett antal bybor ställer upp och hjälper dessa människor att lära sej lite vardagssvenska sas. Ja typ sånt man inte tänker på, som ”Hej, hur mår du?” ”Jag mår bra”, Hur mycket är klockan?” och liknande.

Det såg lite glest ut i leden från början, men när vi drog igång så fanns förutom jag och 3 andra ideella förmågor på plats även 16 vuxna flyktingar och 3 barn på plats, detta en torsdagkväll klockan 18.00. 🙂

Gruppen jag satt och hjälpte bestod av 3 män och en kvinna som varit på denna ”kurs” 3 ggr tidigare, i runda slängar kanske 6 timmar och pluggat. Jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur mycket dom redan snappat upp och lärt sej, men som tur var satt en ung kille med som pratade bra engelska och hjälpte till när det hängde sej i kommunikationerna (Vilket blev ganska ofta med min dammiga skolengelska) men på det hela taget gick det ju ganska bra. Jag ska ärligt erkänna att något lärarämne är jag nog inte, men på något sätt så lyckades jag väl iaf styra upp situationen och förhoppningsvis lärde dom sej något som dom får användning av på byn.

Nu är jag inte en av dom som inbillar mej att man flyr i skruttiga båtar och vandrar till fots i kanske 100 mil för att komma till ett annat land och bara leva på bidrag, och med tanke på den flit och det intresse dessa människor visade när det gäller att lära sej de vanligaste vardagliga fraserna ideellt så är jag än mer övertygad i min tro.
Det var t.om så att när jag ”beordrade” en bensträckare så satt dom iaf kvar och pluggade svenska.

En annan grej man hör högerextremisterna käbbla om är att flyktingarna skall vara så tacksamma, visa tacksamhet för att dom fått komma hit… Ja, jag misstänker att folk som kläcker ur sej sån skit väl knappast träffat och pratat med någon flykting öht. När ”lektionen” var slut så formligen överöstes vi med ”tack så micket” och tack tack, handskakningar och glada leenden.. Hade jag bara mer ledig tid så skulle jag ställa upp på fler såna där ”lektioner”, men det får bli enbart på kvällstid eftersom jag ju jobbar dagtid på vardagarna.
Men en sak är säker, nästa torsdagskväll det blir är jag med igen.

Av respekt för de närvarande så knäppte jag inte just några bilder, bara en på grannen Jenny som sjöng och spelade jättefint som avslutning på kvällen. 🙂