Ja, kan någon ha missat Ljungaverksgruppen ”Stiftelsen” som namnat sej efter det gamla bostadsområdet på ”risa” i Ljungaverk? Näe, jag trodde väl det.
Jag måste väl medge att det känns både kul och lite konstigt att ett rockband som blivit så känt bär namnet på det bostadsområde man växte upp i.
Dubbel platina med singeln ”Vart jag än går”, och etta på Svensktoppen i 3 veckor i skrivande stund. Jisses, är det på riktigt. Visst, en viss draghjälp av att Robert Pettersson sjunger i Takida och förmodligen har kontakter i branschen som heter duga, men han styr ju inte skivindustrin och folket som röstar på Svensktoppen. 🙂
Kullen dom sitter på har man åkt ”trickskidor” på mången gång, livsfarliga tingestar som man remmade hårt så dom satt stumt på fötterna, konstigt att ingen av oss vred sönder fötterna må jag säga.
Och vem minns inte om sommaren när man sparkade boll på planen där bredvid, och när Morsorna stod på balkongerna strax efter 16.00 och nästan i kör ropade in ungarna med ett friskt -MATEN ÄR KLAR, KOM IN Å ÄÄÄÄT.. 🙂
Jag själv trodde väl knappast att några killar från byn skulle bli såna ”rockstjärnor” i framtiden, och knappast alla kompisarna man lekte med som barn där på Stiftelsen, Hamfe, Stjärna, Segis, Glenn, Simon, Jonny och alla andra.. Säga vad man vill, men åtminstone jag tyckte det var en härlig barndom att växa upp där, tror knappast det hade varit bättre nån annanstans faktiskt.
Fast på den tiden var ju Ljungaverk lite större än idag, i runda slängar bodde det väl nästan dubbelt så mycket folk här på 70-80-talet när jag växte upp där.
Vi var ju faktiskt så många ungar födda -65 att vi fick delas upp i 2 klasser under lågstadietiden, på mellanstadiet slogs vi dock ihop till en, iofs var vi väl runt 30 st ungar i klassen då.
Ett fenomen jag funderat en del på sen jag växt upp är att vi sällan hade en lärare/lärarinna mer än en termin, var det nån slags praktikverksamhet för nyutexaminerade lärare/lärarinnor man hade i vår skola då kanske?
Sitter och minns och får lite ”flashbacks” vad gällande oss ungar på den tiden, lite otur att man har så få bilder från den tiden och då med fokus på bostadsområdet, fast å andra sidan, varför skulle man ha tänkt på det då? 🙂
Minns grejjer som att vi brukade lira hockey ute på gatan (Fridhemsgatan) och ha snöhögar som målstolpar, och attans vad arg man blev när ”storpojkan” som nyssens fått körkort körde sönder ”stolparna”. Hittade en bild från en ”hockeysession” ute på Fridhemsgatan, dock på barmark.
(Från vänster, Simon Gunnarsson, Johnny Strand, Mikael Mackin, Hans ”Hamfe” Strand, Mikael ”Segis” Åsberg och längst till höger jag själv.
Oändliga tävlingar av alla de slag ivrigt arrangerade av en annan ”rocker”, Glenn Häggström i Keffrots. 🙂
Och vem kan väl glömma vintrarna när alla ungarna i princip bodde på hockeyplanen vid skolan? Så fort man kunde stå hjälpligt och nöta lädret så var man ju där och plojade, alla var där skulle jag påstå, allt från småkillar på 8-9 år och upp till ~20.. För att plocka namn ur minnet kan ju nämnas Christer Ohlsson, Rolf Israelsson, Bröderna Hedenljung (Bernt, Gullbrand och Roland), Micke Mackin, Micke Rahmqvist (I vars barndomshem jag idag bor i), Segis (Åsbergar’n), Flaxarna (Tvillingarna Sundman) mfl. Sen hade vi ”ingenjörsungan” från ”norrsia” som var där ibland.
Appropå ”ingenjörsungan” på ”norrsia” kan väl nämnas att klassamhället levde kvar lite ännu då på den tiden, som tur är behöver inte ungarna idag vara med om sådana klasskillnader vilket känns bra. Jag har ju en Mor med förslitningsskador i en arm och axel och det mycket p.g.a trädgårdsarbete som utfördes hos ”ingenjöran” på norrsia.
Man skulle ju kunna skriva en del om det också iofs, men det får nog bli en annan gång.
Nja, liten nostalgisk återblick, men nu får det räcka med det, skitkul att Stiftelsen idag finns på Svensktoppen iaf, det var ju egentligen det jag tänkte skriva bara.
Killarna i bandet var väl knappt födda då när jag och de jämnåriga kompisarna hittade på bus och köpte mellanöl åt ”ölgubbarna” i området. Bra att hålla sej väl med ”Poffen”, Brattle, lillsigge och dom andra, för man samlade ju sk. ”ölringar” som man fick gott av för att man sprang ner på Axelssons ICA-Butik och hämtade öl åt dom, och som det inte vore nog så hade man en skaplig samling ölburkar på pojkrummet också. Men men, mer om detta en annan gång kanske.
🙂
Hur som haver vill jag utbringa ett stort jäkla grattis till de stora framgångarna killar, och skit i recensenterna som skriver trams, torde vara ren avundsjuka och missunsamhet emot småbyar/kommuners framgångar i musiksverige.
